HELGEN

^^^^^^^^

Vaknar med tårar i ögonen o önskar jag kunde vakna ur denna mardrömm

Detta tär verkligen på kropp och själ , jätte jobbig känsla , och sen att försöka leva sig in i vardagen utan min son . Det funkar bara inte för mig!

Har nog aldrig mått så hära dåligt som ja nu mår .... önskar ja kunde få allt ogjort önskade ja visste vem som gjort oss detta för det på verkar inte bara mig utan min underbara son oxå.. att få förflyttas till sin kontaktfamilj som tur va så han inte kom någon annan stanns ... men ja undrar vad som rör sig i hans huvud, e rädd om han tror ja har övergett honom eller att ja inte vill ha honom....

hur mycket tankar som helst rör sig i huvudet på mig.... vart ska ja ta vägen ???

  _______________________________________________

MÅNDAGEN

efter samtalet med soc känndes allt bara skit !!!!!

skulle kanske få träffa min son den 11mars igen det e långt dit ! o sen att ja skulle eventuellt bara få träffa honom i annans sälskap som från soc eller kontaktfamiljen , ca en gång i veckan... när vi lade på så bara grät jag.. ja får inte ens träffa honom på min egen födelsedag !!! (den 7:de mars) mamma o min kusin Jhonny blev oroliga de ville jag skulle åka till psyk men ja vill inte läggas in ! o så tänkte jag tänk om detta förvärrar det bara om ja åker dit då kanske ja inte får träffa honom alls mera !!! Jhonny ringde till psyk, sen så körde min kära kusin in mig men ja ville verkligen inte stanna kvar..... (hur mycket han än tjatade på ett snällt sett att det vorre bättre om ja lade in mig så va ja bestämd att dit åker ja men hem ska jag oxå, vill inte äventyra att ja inte får träffa sonen igen.....

när vi va där fick ja tala med en läkare förklarade allt o det slutade med att hon gav mig råd (kontakta en advokat för detta som kanske kan hjälpa mig) och sen fick ja medicin mot min ångest eller vad man kan kalla det ?

sen blev det Corner och hemfärd.... Men det känndes mycket bättre nu ja kände en lättnad av att fått prata med någon utstående..... Berätta hur ja kände och mådde .....

Inte nog med allt detta ja förlorade en vänn för att jag uinte ställde upp o ja kunde inte hjälpa för ja kände mig inte tillräkligt stark mådde redan så piss... men vänner kommer och går men en sådan kommer nog inte igen !

...Jag hade ju inte bara förlorat en son utan en underbar vänn oxå ...

Känns förjävligt rent ut sagt.

Förlorat min son mitt liv har vänds upp o ner på bara några timmar.

Hur ska jag klara detta ?

Min aura spricker, mitt hjärta krossas, mer än tusen tårar faller.

Jag kan inte förklara denna smärta att förlora något så kärt jag inte får ha hemma hos mig !

Igår på mötet sa dom att ja kommer få träffa honom kanske 1gång i veckan,

hur ska ja klara detta !?!

Är så glad att jag har min familj/Släkt som stöttar mig !!!

Dagen börjar som de flesta dagar ,

upp o klä sig göra frukost väcka den lilla sjuklingen

som varit sjuk i en vecka snart :(

Senare hade ja möte på öppenpsyk om (DBT)  http://www.kbtgruppen.se/dbt.html som ja ska börja på i April !

Dagen var helt okej men plötsligt kl:14.19 fick man ett samtal .

Samtalet ledde till en mötesplats vid netto , Jag kännde inifrån o ut att detta e inte bra ..... Två personer från socialen kom fram och berättade att jag var tvungen att hämta min son o åka hem för han skulle bli placerad hos kontaktfamiljen ett tag framöver ... Jag kände hur ja bara ville sjunka genom jorden , själen skrek tårarna rann allt blev svart ja önskade jag försvann... (mitt allt min luft mitt hjärta MIIN son) Jag ifråga satte vad som skulle hända om ja inte lämnade honom . Då skulle han bli LVU:ad Jag frågade varför ska ni ta min son ? De sa det hade kommit in en anmälan ...

Jag åkte och hämtade Lillgrabben hos min mamma ,

Försökte förklara så gott ja kunde att han skulle åka till stödfamiljen ett tag men vet inte hur länge han ifrågasatte vf o ja kunde inte svara honom....

tårarna bara rann ja hade en stor klump imagen o tankarna var överallt inget va på sin plats de va som ja hade fått virus inget kopplade !

åkte direkt hem där socialpersonerna stod och väntade utanför dörren .

Min moder var oxå med mig under tiden på netto och hemma..

Familjen kom o hämtade (min) son (mitt) ALLT.............

Jag bröt ihop fick ingen luft kunde inte andas fick ta panik/ångest tabletterna för att försöka samla mig igen... KÄNSLAN = Mitt liv va över utan min son överlever inte jag , känslan av någon man älskar så ens eget kött o blod tags ifrån än.

det går inte ens beskriva känslan ingen skulle förstå hur ont det gör förutom dem som varit med om detta själva.....

När de hade åkt så satte vi oss vid bordet o diskuterade anmälan som hade inkommit av ANONYMA personer ! (hade mina aningar) men inget var ju säkert.

Efter mötet sa ja till min mamma

Jag lever inte liv utan mitt allt , Men jag måste vara stark och jag ska Kämpa

In i det sista för att FÅ hem honom igen för det är med mig han hör hemma! Men ja lovar det är fan inte lätt för tankarna har ja svårt att styra över.....